Den senaste tidens torra hetta har gått hårt åt min astma, och jag längtar efter 18-20 grader och vackra slöjmoln på himlen emellanåt… Och jag är inte ensam om min värmeskygghet och längtan efter måttligare väder – för många medmänniskor, många växter och alla sniglar känns det som att nu får det vara nog!
Hittade en drunknad mördarsnigel i vattenkannan, när jag skulle vattna de flämtande fuchsiorna på yttertrappan. Den flöt där överst på vattnet, på rygg och helt uppgiven, det kunde nästan ha legat en avskedslapp på den ljusa magen:
”Jag har fått nog nu! Livet känns bara för hemskt, och snart blir det vinter och jag dör ändå, detta är en förfärligt planet att leva på – bättre att dränka sig än att sakta torka ihjäl, eller förgiftas av snigelpellets, eller bli brutalt sönderklippt när man bara vill ut och äta en enkel middag på maskrosor och pingstliljeblad…”
Jag kände ett styng av medlidande, en svag ömhet för denna plågade varelse som trots allt är en del av Naturen…
Men på min höga yttertrappa har jag en låg, vid skål med vatten för mina omhuldade pantersniglar, för jag vill absolut inte hitta drunknade pantersniglar i min vattenkanna! Och på kvällarna lägger jag ut halverade skivor av slanggurka på trappan, och när det mörknar kan jag sitta med en ficklampa och studera pantrarna när de nöjt äter de mjuka kärnhusen i gurkskivorna…
P.S. Har även tidigare hittat mördarsniglar som dränkt sig i hinkar med vatten. D.S.